Diego Armando Maradona föddes 30 oktober, 1960, i en av Buenos Aires förstäder, Villa Fiorito, i Argentina. Han var då den förste sonen efter tre äldre systrar. Han fick sedan även två stycken yngre bröder som även de blev professionella fotbollspelare.

Som tioåring upptäcktes han av en talangscout från Argentinos Juniors och han började spela i föreningens pojklag Los Cebollitas, vilket betyder ”Smålökarna”. Tolv år gammal börjande han dessutom att få visa upp sin talang genom att med sin enastående teknik roa publiken i halvtidspausen i matcher som spelades u högsta divisionen.

20 oktober, 1976, gjorde Maradona som nybliven 16-åring proffsdebut i Argentinos Juniors. Han stannade i klubben fram till 1981, och gjorde under den tiden 116 mål på 166 matcher.

Som 16-åring gjorde han dessutom debut i landslaget i en match mot Ungern. Inför hemma-VM 1978 blev han dock som 17-åring bortgallrad från VM-truppen strax innan mästerskapet. Ett VM som Argentina tog guld i. Maradona tog petningen mycket hårt. Han ansåg att han precis som Pelé borde fått tagit VM-guld som 17-åring. Han bestämde sig direkt för att aldrig mer spela i landslaget, men ändrade sig nästan lika fort, och 1979 var han turneringens stora stjärna när ungdoms-VM spelades. Argentina vann guldet efter att bland annat besegrat Sovjetunionen med 3-1 i finalen.

1981 gick Maradona efter halva säsongen över till klubben i hans hjärta, Boca Juniors. Säsongen efter blev han argentinsk mästare med laget.

1982 kom så då äntligen VM-debuten för Maradona. Argentina förlorade första matchen mot Belgien, men slog sedan ganska enkelt Ungern och El Salvador. De gick vidare till andra omgången, men blev sedermera utslagna mot Italien som senare kom att bli mästare på hemmaplan.

Efter detta VM flyttade Maradona 1982 till Barcelona efter en rekordstor övergångssumma på 50 miljoner kr. Han kallades då för den ”nye Pelé”. 1983 vann Barcelona den spanska cupen, Copa del Rey, efter att ha slagit Real Madrid i finalen. Maradona hade dock en tuff period i Spanien. Först drabbades han av ett hepatitvirus och sedan blev han så skadad att hela karriären var i fara. Dessutom hamnade han ofta i tvist med bland annat klubbpresidenten Josep Lluís Nuñes.

1984 flyttade han till Napoli för spel i den italienska ligan. Återigen var övergångssumman rekordstor. Den här gången låg den på 65 miljoner kronor. Han kom att dyrkas som en gud bland klubbens fans. Napoli hade aldrig vunnit en titel, men under Maradonas år vann de den italienska ligan 2 gånger, italienska cupen 1 gång och UEFA-cupen 1 gång.

1986 var det dags för Maradonas andra VM-slutspel. Den här gången var han lagkapten och fixstjärna under hela mästerskapet. Han svarade för bland annat 5 mål och 5 framspelningar. Av dessa mål är det 2 som har gått till historien. Båda gjordes i kvartsfinalen mot England.

Det första målet var ett felaktigt godkänt mål där Maradona, i en luftduell med engelske målvakten Peter Shilton, använde sig av handen i stället för av huvudet. En situation där Maradona själv sade efteråt att han fick hjälp av ”Guds hand”.

Det andra målet är i stället en riktig delikatess. Maradona tog bollen en bit ner på egen planhalva. Han forcerade mot motståndarmålet och efter att ha dribblat av 5 stycken kunde han enkelt peta bollen i mål. Detta mål har i efterhand blivit framröstat som ”tidernas mål”.

I semifinalen mot Belgien följde Maradona upp med att göra ytterligare 2 mål. I finalen blev det sedan lite tuffare för honom. Västtyskland valde att punktmarkera honom med 2 man under hela matchen, men det hindrade honom inte från att spela fram Jorge Burruchaga så att han kunde slå in det avgörande 3-2-målet.

Under VM 1990 var Maradona återigen lagkapten för Argentina. En fotskada gjorde dock att Maradona inte alls var lika dominant som i det tidigare VM-slutspelet. Det fick dessutom knackigt för hela laget till en början med och det var lagom att de kvalificerade sig efter gruppspelet. De gick dock slutligen till final, men där blev det förlust med 1-0 mot Västtyskland.

Under åren i Napoli blev Maradonas liv mer och mer fyllt av olika skandaler. 1991 stängdes han av i 15 månader för kokainmissbruk. Ett missbruk som kan ha börjat redan under hans år i Barcelona. Dessutom hade han samröre med den lokala maffian.

1992 flyttade Maradona till Spanien igen, denna gång för spel i Sevilla FC, och 1993 flyttade han hem till Argentina. Denna gång med Newell’s Old Boys som klubbadress.

När det sedan var dags för VM-slutspel i USA 1994 var Maradona återigen på plats. Nerbantad stod han för stort spel i de två inledande matcherna. Sedan visade det sig att han lämnat ett positivt dopingprov och blev avstängd. Återigen var han alltså inblandad i en stor skandal.

Även om Maradonas landslagskarriär var över, efter 34 mål på 91 matcher, var inte hans klubbkarriär det ännu. Den avlutades med spel i Boca Juniors 1995-1997. Under de åren blev det 7 mål på 29 matcher.

Maradona har under åren blivit tilldelat många utmärkelser. Bland annat blev han 2000 framröstad till århundradets fotbollspelare bland fotbollsfansen.

Maradonas hälsa har på senare år sviktat mycket på grund av övervikt och kokainmissbruk. Våren 2004 var han bland annat tvungen att få intensivsjukvård efter en hjärtattack. Efter en magoperation och att han till slut blev fri från kokainmissbruket blev hans hälsa blivit bättre och under 2005 ledde han bland annat ett TV-program hemma i Argentina. Under våren 2007 fick han återigen sjukvård på grund av hepatitvirus och alkoholmissbruk och hälsan var allmänt nedsatt igen.

Pelés riktiga namn är Edson Arantes do Nascimento och han föddes 23 oktober 1940 i Três Corações, Brasilien. Från början fick han smeknamnet Dico av sin familj, men när han senare gick i skolan fick han smeknamnet Pelé. Ett smeknamn som han komiskt nog inte gillade i en början.

Fotboll började Pelé spela tillsammans med sin far som var tvungen att avsluta sin fotbollskarriär i Atletico Minerio på grund av en knäskada. Förhållandena var fattiga och bollen bestod oftast av en strumpa uppstoppad med tidningspapper.

Hans första lag bildades av honom själv och några andra killar på samma gata. De anmälde sig till en lokal fotbollsturnering och inför tusentals åskådare vann de finalen och Pelé blev turneringens främste målskytt.

1954 gick flera av spelarna i laget till Baguinhos pojklag, däribland Pelé. Samma år vann de ungdomsmästerskapet och Pelé gjorde 148 mål på 33 matcher. Som 15-åring gick han sedan till Santos FC:s juniorlag och spelade där en säsong innan han helt flyttades upp till seniorlaget.

Han debuterade 1956 i en match mot Corinthians. Det slutade med en 7-1-seger och Pelé hade gjort ett av målen. När säsongen drog igång 1957 hade Pelé redan en fast plats i startelvan och han vann det året skytteligan. Dessutom gjorde han debut i det brasilianska landslaget endast tio månader efter det att han blev proffs. Han var då 16 år gammal. Matchen spelade 7 juli, 1957, och Pelé gjorde Brasiliens enda mål i 2-1-förlusten mot Argentina.

Pelé förblev Santos FC trogen fram till dess att han beslutade att lägga av med fotbollen 1972. Han hade under sina 17 år i klubben då vunnit 24 olika mästerskaptitlar med laget.

Något överraskande var det då när Pelé 1975 gjorde comeback på fotbollsplanen. Den är gången i den amerikanska proffsligan för laget New York Cosmos. Under sina tre säsonger i klubben ökade han publikintresset för fotbollen i USA kraftigt. Avslutningssäsongen blev han dessutom amerikansk mästare med laget.

Hans landslagskarriär blev även den mycket framgångsrik. Han gjorde VM-debut som 17-åring i Sverige-VM 1958. Till detta VM kom Brasilien mycket väl förberedda. De hade till och med genomfört psykologiska tester på spelarna för att se vilka som skulle klara pressen och hade vinnarinstinkt. I samband med detta var det nära att Pelé inte kom med i truppen. Han gjorde dock det till slut och inledde turneringen som reserv. Pelé gjorde dock det enda målet i kvartfinalen mot Wales och blev därmed den yngste målskytten i VM någonsin (17 år och 239 dagar). I semifinalen mot Frankrike ledde Brasilien med 2-1 efter första halvleken. Pelé avslutade matchen med att göra hattrick. I VM-finalen mot Sverige 19 juni gjorde han ytterligare 2 mål och Brasilien vann slutligen med 5-2. Pelé hade då fått sitt riktiga internationella genombrott.

VM-sagan var dock inte slut ännu för denne unge och karismatiske fotbollslegend. I Brasiliens öppningsmatch mot Mexiko 1962 spelade Pelé fram till det första målet och gjorde sedan det andra själv efter att först ha dribblat förbi fyra motståndare. I gruppspelsmatchen mot Tjeckoslovakien blev dock Pelé skadad och kunde inte spela mer i turneringen. Det hindrade i ändå inte Brasilien från att vinna sitt andra raka VM-guld. Denna gång med Garrincha som stor segerorganisatör.

VM 1966 i England blev en stor besvikelse för hela Brasilien. De stötte hela tiden på mycket fysiskt tufft motstånd. Brasilien åkte ut redan i gruppspelet och Pelé blev skadad i matchen mot Portugal. Han hade dock hunnit med att göra mål mot Bulgarien och därmed blivit den förste fotbollspelaren att göra mål i 3 olika VM-turneringar.

Till VM i Mexiko 1970 kunde Brasilien mönstra det lag som anses vara det bästa fotbollslaget någonsin. Tillsammans med stjärnor som Carlos Alberto, Tostão, Gerson, Roberto Rivelino och Jairzinho gick Brasilien och Pelé genom turneringen med enbart segrar. Därmed blev Pelé den hittills ende att vinna VM 3 gånger. Dessutom blev förbundskaptenen Mario Zagallo den förste att vinna VM både som spelare och som tränare.

Pelé spelade sin sista landslagsmatch mot Jugoslavien i Rio de Janeiro 18 juli, 1971. Med Pelé i laget hade Brasilien vunnit 67 matcher, spelat oavgjort i 14 och förlorat 11. Med Pelé och Garrincha på planen samtidigt hade de aldrig förlorat.

Pelés officiella statistik är att han gjorde 1281 mål på 1363 matcher, vilket ska vara mer än någon annan. Antalet ligamål sägs vara 589 stycken på 605 matcher. I landslaget gjorde han 77 mål på 92 matcher, vilket är brasilianskt rekord. Hans mest framgångsrika år, vad gäller målgörande, var 1959 då han gjorde hela 126 mål.

Efter fotbollskarriären har Pelé bland annat varit politiker i Brasilien och officiell fotbollsambassadör. Han har även varit FN-ambassadör och medverkat i ett flertal filmer.

Han har fått en rad utmärkelser genom åren och år 2000 utsågs han bland annat till ”Århundradets fotbollsspelare” av FIFA.

Som 16-åring gick han 1938 vidare till Valdemarsviks IF och efter fem år i den klubben gick han till Sleipner, som spelade i division 2. 1946 gick han till IFK Norrköping och där blev han svensk mästare 3 år i rad. 1948 var han dessutom en viktig del i det svenska landslag som tog OS-guld i London.

1949 gick Nils Liedholm vidare i karriären genom att bli ett av de första svenska utlandsproffsen. I AC Milan återförenades han med sina gamla radarparter från IFK Norrköping, Gunnar Nordahl, som hade flyttat dit ett halvår tidigare. Tillsammans med Gunnar Gren bildade de under flera år den beryktade kombinationen Gre-No-Li. I AC Milan stannade Nils Liedholm fram till 1961, och den svenska mittfältsgeneralen var starkt bidragande till den storhetstid AC Milan befann sig i då. I debutmatchen mot Sampdoria presenterade sig Nils som målskytt direkt, och han kom sedermera att gå under smeknamnet ”Il Barone” och sades vara lika bra spelfördelare som målskytt.

Under sin första säsong i AC Milan spelade han 37 matcher och gjorde 18 mål. Ett bevis på hans storhet var att han efter först två år slog sitt första felpass i Milan-tröjan. Denna enastående prestation hyllades med en 5 minuter lång applåd av publiken.

Nils Liedholm stannade i AC Milan fram till 1961, då hade han blivit italiensk mästare 4 gånger: 1951, 1955, 1957 och 1959. Det som gjorde honom så stor som spelare var att han var oerhört seriös i sin inställning och väldigt vältränad, samt hans spelintelligens.

När Nils Liedholm nu 39 år gammal lade av som spelare var det bara början på en annan lika framgångsrik karriär, den som tränare. 1961 började han träna AC Milans utvecklingslag 1964 fick han hoppa in som huvudansvarig för A-laget under två matcher. Säsongen därefter stod han som huvudansvarig för A-laget och de kom på en andraplats i ligan. Säsongen därefter drabbades han dock av gulsot efter drygt halva serien och kunde därmed inte fullfölja sitt uppdrag. När han senare blev frisk var han dock tillbaka som tränare för utvecklingslaget igen.
Efter det hade han några framgångsrika år som tränare i serie 2 för lag som Verona, Monza och Varese, för att sedan ta över storklubben Fiorentina under två säsonger. Sedan tog han över huvudansvaret för Roma och fick under de åren en tredjeplats som bästa resultat.

Säsongen 1977-1978 var Nils Liedholm så åter tillbaka i Milan och han krönte den tvåårsperioden i klubben med att vinna den italienska ligan våren 1979. Efter det fick han några framgångsrika år i AS Roma. Som tränare vann han den italienska cupen 1980, 1981 och 1984, samt den italienska ligan 1983.

Han fortsatte att vara aktiv som tränare fram till 1989 och då var det lagen Milan och Roma som gällde för hans del. Dessutom var han inblandat i Roma under säsongen 1996-1997.

När det gäller Nils Liedholms landslagskarriär blev det inte så många matcher, endast 23 stycken. Detta beror på Svenska Fotbollsförbundets regelverk som förbjöd professionella spelare i landslaget. Till VM på hemmaplan ändrades dock reglerna för att Sverige skulle kunna ställa upp med så starkt lag som möjligt. Som lag kapten var då Nils med och spelade hem ett VM-silver till Sverige.

På vägen till finalen slog Sverige ut Mexiko, Ungern, Sovjet och Västtyskland. I finalen väntade sedan Brasilien, med en ung Pelé på planen. Finalen förlorades med 5-2, men med sitt 1-0-mål är Nils Liedholm, då 36 år gammal, den äldste spelaren som gjort mål i en VM-final.

Nils Liedholm bor fortfarande kvar i Italien där han tillsammans med sina barn driver en vingård.

Det hela startade en höstdag i Hörnefors, strax söder om Umeå, då han föddes 19 oktober, 1921. Fotbollskarriären startade i Hörnefors IF. Det blev sedan allsvensk debut i Degerfors IF innan han senare flyttade till Norrköping för spel i just IFK Norrköping. Det var då början på Gunnar Nordahls storhetstid. Som center vann han den allsvenska skytteligan 4 gånger och ledde IFK Norrköping till lika många SM-guld. 1947 fick han Guldbollen som Sveriges bäste fotbollspelare och under OS i London, 1948, blev han och svenska landslaget olympiska mästare. Under sina år i allsvenskan gjorde han 149 mål på 172 matcher.

1949 kom nästa fas i Gunnar Nordahls karriär. 28 år gammal blev han då förste svensk att bli utlandsproffs. Ny klubbadress för honom var nu AC Milan, Italien. Under sin tid i Italien blev han väldigt populär och hans namn nämns fortfarande med fullaste respekt. En tid senare anlände även Gunnar Gren och Nils Liedholm till AC Milan och de tre bildade under några år den fruktade trion Gre-No-Li. Gunnar Nordahl fullkomligen öste in mål under sin tid i AC Milan och är än idag den spelare i klubben som gjort flest mål i italienska ligan, 221 stycken. Dessutom satte han rekord i flest mål under en säsong under sin tid i Milan. Skytteligaseger med 35 mål gjorda är fortfarande det gällande rekordet i Italien.

Under sina år som Italienproffs spelade han även några säsonger för AS Roma, 1956-1958, och blickar man tillbaka under hans år i dessa två storklubbar kan man konstatera att han blev italiensk mästare 2 gånger och vann skytteligan 5 gånger. Han gjorde 225 mål på 291 matcher, vilket placerar honom på en andraplats när det gäller flest mål någonsin i Italienska högstadivisionen.

När Gunnar Nordahl sedan återvände till Sverige blev det då som spelande tränare i Karlstad BIK, som satsade hårt på att försöka bli ett allsvenskt lag. Satsningen gick inte riktigt ända fram, men under sin tid i klubben lockade Gunnar Nordahl storpublik till matcherna.

När det gällde landslagskarriären tog den tyvärr slut i samband med att han blev proffs, då regelverket gjorde att han helt enkelt inte fick spela vidare där efter det att han blev professionell. Under den tiden han spelade i landslaget blev det dock osannolika 44 mål på 30 matcher.

Mer värt att nämna är att Gunnar Nordahl var mellanbarnet bland fem bröder, som alla har allsvenskt spel på sin meritlista. Två av dessa var dessutom med och tog OS-guld 1948, fick Guldbollen i slutet av 40-talet, samt blev proffs i Italien. Gunnar Nordahl är dessutom far till den duktige fotbollspelaren Thomas Nordahl.

74 år gammal avled han 15 september, 1995, i Alghero på Sardinien. Han har många gånger hyllats som den store idrottsman han var och man har bland annat rest staty av honom i Hörnefors och Norrköping. Dessutom utsågs han, som ende lagidrottare, till en av Sveriges 10 största idrottsstjärnor under hela 1900-talet, på en idrottsgala år 2000.